NU vet jag!

Under en längre tid har det då och då försvunnit saker här, det kan vara allt från skruvar, muttrar och träbitar till hela cementsäckar. På senare tid har det börjat försvinna STENAR!
Numera vet jag vem det är som norpar dem - undrar vad han håller på med där nere vår vän sorken? Samlar han byggmaterial för att bygga ut?

Hål i huvet!

Jag har en bekännelse att göra...



Jag har inte varit hos tandläkaren på tjugo år!



Förrän idag vill säga. Det var liksom inget att vänta på längre när en plomb ramlat ut. Första kommentaren från tandläkaren var: "hm, tanden brevid ser heller så väldig ut" efter en röntgenplåt var det bara att konstarera att det fanns "skräp" under plomben och det behövdes bara lite pillande så sa det "plopp" och den var ute också.


















Det var då det började:
-"hm, det ser djupt ut här, vi får se om det går, men det finns en risk att vi måste rotfylla"
-"upsch, jaa de äl vä baa att hoppas"
BORRRRRRRRRRR!!!!!
-"ojdå, gjorde det ont?
-"mm, lite"
BORRRRRRRRRRRRRR!!!!!
-"ja, det var det jag misstänkte, nu är vi nere i pulpan"
BORRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!
-"Nu gör vi en tillfällig lagning här så får du en ny tid för rotfyllning, men jag jobbar min sista dag före semestern idag så du får en annan tandläkare"
-"öhhh, sja vascha ja göa, de ä ju baa att forsääa"

(inte så jäkla lätt att prata med en massa skrot i käften som dessutom är bedövad)

Så nu har jag ett ännu större hål i tänderna än jag hade i morse - dessutom två!

Och så kommer jag ihåg varför jag slutade gå hos tandläkaren: Ny tandläkare för varje besök. en idag för akutjobbet, en för rotfyllningen och en tredje sen för "vanliga undersökningen"

suck!

Vem behöver ett hus...

...att värma sig i när man hittar sådant här på kylskåpet när man kommer hem. Hjärtat blir varmt ändå!

Tänk vad några sketna stenar kan göra...

När jag träffar på folk som jag inte ser dagligen brukar första frågan vara: "Hur går det med huset?"

Lite beroende på vem som frågar, blir svaret numera något i stil med "Det går långsamt" eller "Vilket hus?, jaha rucklet menar du!" Eller rent av "Jotack, vi har flyttat in, det saknas bara taklist i sovrummet"

(i SOVRUMMET saknas bara taklisten)

Idag har jag murat upp en etapp av grunden efter veckor av ångest över hur besvärligt och jäkligt det skulle vara att mecka till formen för att gjuta sulan. Här är ju berg precis överallt, och inte är det slätt heller, så det är inte bara att kasta ut lite brädor och slaska i betongen. Förra etappen (gaveln) gick av bara farten i rena ilskan över de klåpare till snickare som skulle ha gjort formen åt mig. Men nu var jag ju inte ens lite småsur... men det gick ändå!

När jag tog ett steg tillbaka och betraktade verket blev jag rent av förvånad - märkligt hur stor skillnad några stenar i en grund kan göra - men på något vis ser det ut som om hela huset rest på sig och säger med ett stolt leende: "Vänta bara och se hur fin jag kommer att bli"

Välventilerat och luftigt

För tillfället har vi ett ganska välventilerat hus... jag har hört att det är farligt med för lite luftombyte, men det är ingen risk att det skulle gälla vårt hus, i alla fall inte det som en gång var vardagsrummet. Kortet är taget ungefär där ingången från verandan blir och golvnivån kan skymtas i bildens högra kant, strax ovanför mitten.

Efter att ha rivit ut de nedersta stockarna är det bara att konstatera att tiden har gjort sitt... rena undeverket att inte huset har sjunkt ihop mer än de 10-15cm som är fallet!

Längst bort i bilden skymtar nya grunden, nu är det bara resten kvar!

Katten tror inte jag är klok i huvudet, och flydde upp på lyktstolpen! (Han har troligen rätt, lite "skadad" är jag allt!)