När jag träffar på folk som jag inte ser dagligen brukar första frågan vara: "Hur går det med huset?"
Lite beroende på vem som frågar, blir svaret numera något i stil med "Det går långsamt" eller "Vilket hus?, jaha rucklet menar du!" Eller rent av "Jotack, vi har flyttat in, det saknas bara taklist i sovrummet"
(i SOVRUMMET saknas bara taklisten)
Idag har jag murat upp en etapp av grunden efter veckor av ångest över hur besvärligt och jäkligt det skulle vara att mecka till formen för att gjuta sulan. Här är ju berg precis överallt, och inte är det slätt heller, så det är inte bara att kasta ut lite brädor och slaska i betongen. Förra etappen (gaveln) gick av bara farten i rena ilskan över de klåpare till snickare som skulle ha gjort formen åt mig. Men nu var jag ju inte ens lite småsur... men det gick ändå!
När jag tog ett steg tillbaka och betraktade verket blev jag rent av förvånad - märkligt hur stor skillnad några stenar i en grund kan göra - men på något vis ser det ut som om hela huset rest på sig och säger med ett stolt leende: "Vänta bara och se hur fin jag kommer att bli"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar